Första graviditeten 2016/2017 förstod jag inte vad min barnmorska på mvc pratade om. Jag hade fått förhöjt blodtryck från v 20 och några gånger protein i urinet och skulle på tillväxtultraljud på specialistmödravården i v 30.

Jag tyckte mest att det var spännande att se bebisen igen, det var ju så länge sen! Läkaren på spec ville sjukskriva mig. För vadå?, frågade jag. Jag fick till svar att jag hade en lätt form av preeklampsi och behövde vila. Men jag tyckte att jag mådde bra och ville absolut inte bli sjukskriven. Jag var gravid, inte sjuk. Jag skulle tillbaka på nytt ultraljud några veckor senare, och då gav inte läkaren med sig utan jag blev sjukskriven på halvtid (vägrade heltid för jag tyckte att jag mådde fortfarande bra). I v 36+4 blev jag skickad till förlossningen då min barnmorska skickade iväg mina prover för mer utredning, och ta med dig en väska, för säkerhetens skull, sa hon i telefon. Det var svårt för mig att greppa, jag hade varken huvudvärk, flimmer för ögonen eller ont under höger sida av revbenen, jag mådde bra!

Med blodtryck på 175/110 och något liten bebis blev jag kvar på förlossningen och skrämde slag på alla någon dag efter. De fick inte ner mitt blodtryck trots medicin i dropp på ett par timmar och det började pratas om igångsättning eller snitt. Dock var det inte många som förklarade vad som hände, enda jag minns är att en barnmorska sa till min man ”det här är farligt och kan gå väldigt fort, vi måsye övervaka henne för rätt som det är så ligger hon där och krampar”. Men jag hade fortfarande inte symptom.

Det gick bra till slut, läkare ville inte vänta längre än till fullgången bebis i v 37+0 så det blev en igångsättning. En snabb, intensiv men ändå lugn och enkel förlossning, vi båda mådde bra utöver det att mitt blodtryck ville bara inte ner. Vi blev kvar på BB i 4 dygn på grund av blodtrycket. Där och då kändes det bra, men sen blev jag gravid igen och började läsa på.. 

Det var då jag förstod vilken tur jag hade, det hade kunnat gå så mycket sämre. Det satte sina spår och hjärnspöken. Därför var jag övertydlig med min barnmorska om min oro redan på inskrivningssamtalet (jag har desuttom haft ett missfall emellan med högt blodtryck vid start av graviditet) och krävde en plan.

Specialistmödrarvården blev inkopplade i v 6, trandate för blodtrycket och trombyl i förebyggande syfte. Flera ultraljud (jag tror att jag har totalt varit på cirka 10 ul), kontroller av blodtryck varje vecka från start, kontroller av protein varje vecka från v 25. Och jag har även blivit erbjuden kontakt med psykologteam på mvc då jag till och från hade panikångest och var helt säker på att jag eller bebis skulle dö.

Denna gången blev det också en igångsättning i v 37+3 men av andra orsaker (jag har TJATAT, högt blodtryck, misstänkt tillväxthämmning och för lite fostervatten) och även denna gång gick det hur smidigt som helst. Jag hade ingen preeklampsi denna gången men mitt höga blodtryck ville inte ner igen så även nu blev vi kvar på BB i några dagar på grund av det.

Även på efterkontrollen av blodtryck så var jag tydlig med att jag vill ha en plan. Då togs det prover på rubbet med uppföljning ett år efter och löpande blodtryckskontroller. Att våga skaffa ett barn till var ett svårt beslut. Många hjärnspöken denna gången, tänk om jag dör, mitt barn blir utan mamma då. Tänk om jag får men för livet? Tänk om bebisen inte klarar sig? Tänk om den får men för livet? Men med rätt kunskap och stöd (kan inte tacka nog min underbara barnmorska och min man) så gick det väldigt bra.Så se till att läsa på och våga stå på dig, tjata och kräva kontroller och uppföljningar, ingen ska behöva vara orolig att bli sjuk igen.

Maria, 28 år vid första graviditeten, Västra Götalandsregionen

Vi är övertygade att vi som patienter, närstående, barnmorskor och läkare har samma mål och vision. Att du som kvinna och ditt blivande barn ska vara så säker och trygg som möjligt under graviditeten och under förlossning. Det finns flera saker som kan förbättras i vården av patienter med preeklampsi, eklampsi och HELLP och vi ser fram emot att få göra det tillsammans. 

Preeklampsi, eklampsi och HELLP är svåra tillstånd och handläggningen av dessa inom vården är inte helt enkel. Då anser Preeklamsiföreningen att är det extra viktigt att följa de nationella evidensbaserade råd och riktlinjer som SFOG- ARG preeklampsi tagit fram och i egenskap av vårdpersonal att lyssna på patienten framför sig.

Om du genomgått preeklampsi, eklampsi eller HELLP och har funderingar efteråt, kan du be att få prata med någon på den vårdenhet detta skedde. Detta är viktigt för att du som patient ska förstå vad som hänt, men du ska även känna dig trygg med vad du kan behöva tänka på framöver avseende eventuell ny graviditet och ökad risk före hjärt- och kärlsjukdom.

Om du inte känner att du får svar på dina frågor och funderingar, eller om vill ha hjälp i kontakten med vårdenheten kan du kontakta Patientnämnden i den region du fick vård så kan dom hjälpa dig med detta. Du hittar din regions Patientnämnd på 1177.se https://www.1177.se/sa-fungerar-varden/om-du-inte-ar-nojd/om-du-inte-ar-nojd-med-varden/

eller via https://www.ivo.se/for-privatpersoner/om-patientnamnden/

Om du anser att brister ha skett i vården av dig eller/och ditt barn kan du gå vidare och anmäla händelsen till IVO (Inspektionen för vård och omsorg). Det kan t.ex vara att du eller ditt barn tog skada av en situation som hade kunnat undvikas. Det är viktigt att tänka på att en klagomålsanmälan till IVO har begränsat sekretesskydd. Det betyder att IVO normalt lämnar ut handlingen till den som begär det, även om den innehåller uppgifter om hälsa och personliga förhållanden. IVO bedömer utifrån patientsäkerhetslagen om ärendet ska utredas eller inte och dom utreder som regel inte händelser som ligger mer än två år tillbaka i tiden men det är från fall till fall.

https://www.ivo.se/privatpersoner/informera-eller-anmala-halso-och-sjukvard/

Du kan ha rätt till ersättning

Löf (Löf regionernas ömsesidiga försäkringsbolag) är ett rikstäckande försäkrings­bolag som försäkrar de vårdgivare som finansieras av regionerna. Om du drabbas av en skada i samband med hälso- och sjukvård kan du ha rätt till ekonomisk ersättning enligt patientskadelagen.  Löf har som uppdrag att utreda och lämna ersättning till patienter som skadas i vården. https://lof.se/

Direkt efter förlossningen ska du följas av MVC eller remitteras till vårdcentralen/hälsocentralen tills ditt blodtryck är normalt igen. 

Proteinet som läckts ut i urinen brukar försvinna av sig självt. Har du kvarstående protein i urinen 12 veckor efter förlossningen ska du få remiss till allmänläkare alternativt njurspecialist för fortsatt utredning. 

SFOGs rekommenation och råd är att alla som genomgått preeklampsi ska erbjudas ett läkarbesök 8-12 veckor efter förlossningen. Har man haft svår preeklampsi/eklampsi eller HELLP bör du få träffa specialistläkare.  Det är viktigt att få möjlighet att prata om sin upplevelse, ställa frågor om det man gått igenom och eventuellt fortsatt behov av stödsamtal.

Känner du i efterhand att du behöver prata med någon kan även BVC hjälpa till med detta.

Du har minst dubbel så hög risk för hjärt- och kärlsjukdom efter att du haft någon form av preeklampsi. Du bör följa ditt blodtryck årsvis på till exempel vårdcentralen eller hälsocentralen även om det efter förlossningen gått tillbaka och du befinner dig inom gränsvärden för normalt blodtryck. 

Precis som vid hjärt- och kärlsjukdomar rekommenderas fysisk aktivitet, undvika tobak, goda kostvanor och eftersträva en hälsosam kroppsvikt.

Professor och överläkare i gynekologi och obstetrik Stefan Hansson har under föreningens första vecka i en serie om sex filmer berättat om olika medicinska aspekter av preeklampsi, eklampsi och HELLP. Här berättar han varför en patientförening behövs.

Stefan Hansson:

”År 2014 publicerade Arbets- och Referensgruppen inom Svensk förening för Obstetrik och Gynekologi (SFOG) en rapport om sjukdomssyndromet preeklampsi. Inom expertgruppen beslöt vi att höja kvaliten ytterligare vilket resulterade i nationella evidensbaserade riktlinjer som kom ut december 2019. Riktlinjerna bygger på en omfattande utvärdering av alla relevanta forskningsstudier om preeklampsi, HELLP och eklampsi samt andra länders och expertorganisationers riktlinjer. De främsta målen med att utveckla nationella riktlinjer för Sverige var att;

1) Tillse att alla kvinnor med risk för att utveckla dessa komplikationer skall bedömas och behandlas på ett likartat sätt oavsett var man bor i landet.

2) Att vid utvecklad preeklampsi, HELLP och eklampsi tillse att alla kvinnor får behandling som är evidensbaserad.

3) Att drabbade kvinnor skall följas upp på ett medicinskt säkert sätt efter förlossning för att förhindra långsiktiga problem med hjärt-kärlsjukdomar.

Trots omfattande insatser från professionens sida så har implementeringen av riktlinjerna gått långsamt och är faktiskt ännu inte klar i alla regioner.

Betydelsen av en aktiv patientförening kan inte nog understrykas. Genom ett högt engagemang kan drabbade kvinnor och deras familjer få det stöd som vården hittills inte kunnat erbjuda. En annan viktig aspekt är att patienföreningen kan hjälpa oss sprida riktig kunskap och undanröja myter och annan vilseledande information som lätt kan uppstå. Välinformerade och kunniga patienter blir på detta sätt medvetna om sina risker och kan därigenom ställa krav på rätt förebyggande behandling, krav på adekvat vård under och efter graviditet. En patientförening kan också bidra genom att ställa krav på sina politiker att erforderlig infrastruktur finns för att möta de nya medicinska kraven. Sist men inte minst kan patientföreningen hjälpa till med att understryka betydelsen av att det bör satsas mer pengar på forskning inom kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa generellt. Trots att vi idag skriver 2021, så dör det globalt sätt en kvinna i minuten i förlossningsrelaterade komplikationer.”