Utvalt

Föreningen medverkar vid fortbildning om preeklampsi i Region Stockholm

Karolina Stenqvist från Preeklampsiföreningen föreläste i september 2022 på Södersjukhuset i Stockholm under en fortbildning på tema Preeklampsi arrangerad av Mödrahälsovårdsenheten inom Region Stockholm.

Karolina Stenqvist från Preeklampsiföreningens styrelse under föreläsningen på Södersjukhuset i Stockholm i september 2022.

Vi är glada över intresset för föreningen och att vi på det här sättet fick chans att berätta om oss och patientperspektivet!

Pengar till vidare forskning kring preeklampsi

Genom ett forskningsanslag kan Professor Stefan Hansson och hans forskarlag nu ta nya steg i forskningen kring preeklampsi. Samtidigt pågår också utvecklingen av ett läkemedel som förhoppningsvis ska kunna förebygga och behandla både njurskador och preeklampsi.

Texten är ett pressmeddelande från Lundbergs forskningsstiftelse

Tre procent av alla gravida insjuknar i havandeskapsförgiftning, numera oftast kallat preeklampsi. Globalt är dödligheten hög. De kvinnor som får behandling och överlever får bestående skador på hjärta och blodkärl och ökad risk för permanenta njurskador. Professor Stefan Hansson studerar varför preeklampsi uppstår och hur proteinet A1M kan fungera som läkemedel mot både preeklampsi och njursjukdom. Ett anslag om 5,1 miljoner kronor från Lundbergs Forskningsstiftelse går till ett nytt avancerat mikroskop, apparatur som är avgörande för nästa steg i forskningen.

Preeklampsi drabbar 8,5 miljoner kvinnor runt om i världen varje år. Majoriteten av dem bor söder om Sahara och det är också där dödligheten i sjukdomen är störst.

Majoriteten, 80 % av fallen, uppstår i graviditetsvecka 34 eller senare, övriga från vecka 20. Sjukdomen är svår att diagnostisera och det saknas effektiv behandling. Högt blodtryck och sviktande njurar är vanliga symptom men sjukdomen påverkar alla kroppens organ och yttrar sig på olika sätt, som ett syndrom, som ser olika ut för olika kvinnor. De cirka 5 000 kvinnor som årligen får preeklampsi i Sverige fångas upp via mödravårdens kontroller.

Professor Stefan Hansson har fått ett anslag på 5,1 miljoner kronor från Lundbergs Forskningsstiftelse som ska användas till ett nytt modernt TEM-mikroskop. Foto: Charlotte Carlberg Barg

Stefan Hansson, professor i obstetrik och gynekologi på Lunds universitet och överläkare på Skånes universitetssjukhus, arbetar tillsammans med sin forskargrupp med att ta fram kunskap om varför preeklampsi uppstår, hur det kan upptäckas tidigare i graviditeten och att utveckla ett läkemedel – läkemedel som troligen också kommer att kunna hjälpa patienter med njurskador som uppstår av andra skäl.

– Det är fortfarande inte helt klarlagt varför preeklampsi uppstår men vi vet att moderkakan är central för sjukdomens utveckling. Vi tror att det bildas för mycket fosterhemoglobin, ett protein som finns i fostrets röda blodkroppar. När det bryts ner skapas ämnen, metaboliter, som är väldigt skadliga för all vävnad och moderkakan påverkas först av allt. Metaboliterna skadar också njurarna som då inte kan filtrera urinen som de ska. Det leder till att kvinnan tappar en massa viktiga proteiner och får äggvita i urinen, säger Stefan Hansson.

Permanenta skador på kärl och njurar

Forskning har relativt nyligen visat att sjukdomen leder till permanenta skador på hjärta och blodkärl. Därmed uppstår ökad risk för hjärt-kärlsjukdom och stroke men även typ2-diabetes – sjukdomar som kvinnor som haft preeklampsi råkar ut för cirka tio år tidigare än genomsnittet för kvinnor i övrigt. De löper också fyra gånger högre risk än genomsnittet att drabbas av permanenta njurskador.

– Njuren är ett centralt organ för vår forskning. Eftersom njurarna är blodtrycksreglerande så är sannolikheten stor att skador på njurarna också bidrar till det höga blodtrycket som är typiskt vid preeklampsi, säger Stefan Hansson

Protein som skyddar och läker

För tio år sedan upptäckte Stefan Hansson och kollegan professor Bo Åkerström, att proteinet A1M* kunde dämpa de skadliga effekterna av så kallat fritt hemoglobin; hemoglobin som hamnat utanför blodkropparna och skadar vävnad och organ. 

Forskargruppen har i flera studier under senare år kunnat belägga att A1M har förmåga att ta hand om de skadliga metaboliterna och återställa mycket av skadorna i både moderkakan och i njurarna.

– Resultaten var makalöst lovande och väldigt konsekventa. Vi förstod då att det kanske finns möjlighet att använda den här molekylen terapeutiskt och inledde arbetet med att utveckla läkemedel, berättar Stefan Hansson.

Anslag till nytt elektronmikroskop

För att forskarna ska kunna studera cellernas allra minsta beståndsdelar krävs avancerad utrustning i laboratoriet. Ett anslag om 5,1 miljoner kronor från Lundbergs Forskningsstiftelse ska användas till ett nytt modernt TEM-mikroskop (transmission electron microscopy). Mikroskopet som används i dagsläget installerades 2011. Ett nytt elektronmikroskop har högre känslighet och upplösning. Det har också en modernare kamera med mindre behov av efterbehandling av bilderna. Dessutom kan nyare elektronmikroskop kombinera elektronmikroskopering med ljusmikroskopering av samma vävnadsområde vilket ger en ökad specificitet och detaljrikedom.

– Ett nytt mikroskop är avgörande för att vi ska komma vidare. Vi behöver kunna se differenser i vävnadens densitet och de små fina organen som finns inne i cellerna. Det är där vi kan se de tidiga skadeeffekterna vid preeklampsi och de tidiga skyddseffekterna av A1M, förklarar Lena Erlandsson, forskare och kollega till Stefan Hansson.

Läkemedel mot njurskador och preeklampsi

Arbetet med att utveckla läkemedel baserat på A1M pågår nu främst i företaget Guard Therapeutics som nått Fas2-studier på människa. Företagets studier bedrivs på patienter som löper risk för njursjukdom till följd av operationer som inkluderar användning av hjärt-lungmaskin. Maskinen slår sönder blodkropparna och skapar därmed fritt hemoglobin vilket troligen bidrar till de njurskador som är en vanlig komplikation vid användning av hjärt-lungmaskin.

Den enda effektiva behandlingen av preeklampsi i dagsläget är att avbryta graviditeten genom att sätta igång förlossningen och förlösa barnet. Om inte det sker fortsätter blodtrycket att stiga vilket får ett flertal livshotande konsekvenser för både mamma och barn.

– Preeklampsi är nästa lika vanligt som bröstcancer och ändå relativt okänt. Var elfte minut dör en kvinna i preeklampsi runt om i världen och sjukdomen orsakar årligen minst en halv miljon spädbarns död. Vår förhoppning är att forskningen om A1M leder till utveckling av läkemedel som kan användas för att förebygga och behandla både njurskador och preeklampsi, säger Stefan Hansson och Lena Erlandsson.

* A1M = alfa-1-mikroglobulin, ett kroppseget protein med skyddande effekt.

IngaBritt och Arne Lundbergs Forskningsstiftelse

Stiftelsen firar 40-årsjubileum under 2022. Den grundades av IngaBritt Lundberg år 1982 till minne av hennes make grosshandlaren Arne Lundberg född 1910 i Göteborg. Stiftelsen har till ändamål att främja medicinsk vetenskaplig forskning huvudsakligen rörande cancer, njursjukdomar samt ortopedi och prioriterar inköp av apparatur, hjälpmedel och utrustning. 

Under åren 1983 till 2022 har 591 anslag beviljats uppgående till sammanlagt 1014 MSEK, varav 49 MSEK beviljades 2022. Forskning inom Göteborgsregionen har företräde. Stiftelsen har sitt säte i Göteborg. 

Läs mer på www.lundbergsstiftelsen.se

Ramona: Man känner sig så ensam och rädd när det händer

Jag drömde länge om att få barn. Dock var den drömmen som ordet, bara en dröm som försvann längre och längre in i en fantasivärld – jag kommer nog aldrig få barn tänkte jag och tillslut accepterade. Men sen så fann jag mannen i mitt liv och en kall morgon i november 2021 plussade jag på stickan. Jag blev så glad att jag började gråta. Äntligen! tänkte jag. Men ganska så tidigt började jag må väldigt dåligt. Denna graviditet var sannerligen en fruktansvärd utmaning och svår. Jag spydde (inget ovanligt att man spyr visserligen) men det blev så pass mycket att jag varken kunde ta hand om mig själv, nånting eller någon annan. Det räckte med ett enda steg, en enda tugga och en enda klunk så spydde jag. Tillslut ställde min kropp in sig på svält. Dock fick vi veta den stora anledningen till varför jag mådde så dåligt – vi väntade tvillingar. Senare fick vi även veta att det var en flicka och en pojke. 

Ungefär i vecka 14 (kommer inte ihåg exakt) började mitt blodtryck stiga och barnmorskan reagerade genast. Trombyl sattes in och täta kontroller startades. I vecka 24 höll tvillingarna på att komma ut, men de lyckades stoppa den förlossningen. Sen försvann själva misstankarna om havandeskapsförgiftning, det blev istället 100 procent säkert.

Jag upplevde flimmer i ögonen och huvudvärk (mest tyngd vid ögonen). Men då jag även lider av migrän var det svårt att förstå symtomen, då de liknar varandra lite. Jag fick låna hem en blodtrycksmätare samt en burk stickor som skulle mäta äggvita i urinet. Det visade aldrig jättehögt, men ändå fanns det där. Veckorna gick och det var dags för tillväxtkontroll. Då fick vi veta att tvilling 2 (sonen) inte växte som han skulle. Han var alldeles för liten. Där och då blev jag inlagd på BB. Det slutade med att jag och sambon fick åka en sväng till Göteborg och ännu en gång fick jag det bekräftat att det var havandeskapsförgiftning.

Men när vi väl fick återvända till Skövde igen gick allting väldigt snabbt – havandeskapsförgiftningen blev tillslut så pass allvarlig och svår att läkarna var tvungna att ta beslutet att förlösa tvillingarna med ett akut-planerat kejsarsnitt två månader för tidigt. Annars hade risken varit att jag hade kunnat stryka med eller fått allvarliga komplikationer. Mitt blodtryck låg på cirka 172/110. Jag började spy, darrade och det var inte långt ifrån att jag började krampa – magnesiumdropp sattes in och dagen efter kom tvillingarna.

Väl på operationsbordet kändes allt så konstigt, så omtumlande, så fruktansvärt och inte alls enligt planerna – det var ju inte så här det skulle gå till. Jag skulle ju föda vaginalt (även om en del av mig ville göra kejsarsnitt, men det var enbart för att jag var lite rädd över att föda två stycken) och barnen skulle kommit när det var säkert för dem att komma ut och inte så här tidigt.

Mycket känslor och ångest flödade inom mig samtidigt som jag längtade att få se och träffa barnen. Efter att vår första kom ut (dottern) kändes det som att någon plötsligt hade lagt en elefant på mitt bröst, jag kunde inte andas. Narkosläkaren försökte lugna mig medan jag såg på skärmen hur snabbt min syresättning sjönk. Där och då trodde jag att jag skulle dö.

Mitt under den paniken hörde jag ett litet skrik, det var våran son. De visade honom snabbt för mig och sen sprang de iväg med honom till rummet intill.

Jag fick åtminstone se dem, tänkte jag. Tillslut när jag knappt orkade anstränga mig för att andas mer – fick jag träffa min dotter och hålla i hennes hand och styrkan kom tillbaka. De kom även in med min son sen, men de var tvungna att ta honom till neonatalavdelningen rätt så omgående. Deras pappa följde med dem till neonatalavdelningen, medan jag fick återvända till BB för observation.

Det hade nu gått några timmar efter förlossningen och det var dags för mig att börja öva med att ställa mig upp och gå lite så inga blodproppar skulle bildas. Jag gick då den korta sträckan till toan. Äntligen fick jag duscha. Men väl inne på toan när jag skulle borsta tänderna började jag må väldigt dåligt. Jag blev yr, kallsvettig, fick både lock för öronen och det började tjuta. Undersköterskan ledde mig till toalettsitsen och då blev allting svart. Men helt plötsligt hörde jag nåt tjuta (det var alarmsignalen som ljöd). Jag vaknade till och såg då många personer inne på toan och inne i rummet. De hjälpte mig till sängen och kontroller togs. De kopplade även in syrgas. Senare på natten fick jag rullas in till röntgen för att utesluta propp i lungorna.

Dagen efter fick vi nyheten att barnen (speciellt sonen) var i så pass dåligt skick att de var tvungna att förflytta honom till ett annat sjukhus. Inte långt efter anlände en ambulanshelikopter. Vår första vecka som familj fick vi se våran son vara så pass dålig att det blev respirator och övervakning dygnet runt. Och att se sitt barn så liten och sväva mellan liv och död var fruktansvärt. Vi låg inne på sjukhuset (både i Göteborg, Trollhättan och i Skövde) i totalt två månader.

Tvillingarna föddes den 27 maj 2022 och det har snart gått fem månader sen förlossningen. Jag får fortfarande äta medicin för blodtrycket – även om det har blivit bättre och jag har fått trappa ner. Men rädslan och oron sitter fortfarande kvar lite. Allt detta och alla funderingar har tagit lite på en  – speciellt när allt gick så snabbt och man försökte (fortfarande försöker lite) återhämta sig från kejsarsnittet, havandeskapsförgiftningen, graviditeten och samtidigt som man gör allt för att vara en fantastisk förälder, partner etc.

MEN ljuset och det viktigaste av allt är att båda barnen mår bra idag och de växer som de ska. Även sonen, som var så liten, har växt förbi syrran. Så mirakel kan allt ske. Vi är otroligt tacksamma. 

Jag har försökt hitta liknande historier – efter någon/några som verkligen kan förstå mig till fullo. För tyvärr är det ju så att om man inte har upplevt det själv, är det svårare att sätta sig in i det. Därför blev jag så otroligt glad när jag såg att den här föreningen fanns, likaså en grupp för de som har/haft havandeskapsförgiftning på Facebook. 

Och när jag såg att möjligheten fanns att få berätta sin historia ville jag ta den chansen – lite för att alltfler ska förstå hur och vad havandeskapsförgiftning kan göra mot en – både fysiskt och mentalt.

Samt även ge en tröst till dem som har havandeskapsförgiftning i detta nu att det finns ljus trots att man är i mörkret. Man kan känna sig så ensam och rädd när det händer en något – som kanske inte händer alla. Man vill ju så gärna förstå allt – varför, hur och riskerna etc. Men dagens vård och utveckling var en del av min och barnens räddning. Så var inte oroliga.

Sist men inte minst när jag ska avsluta denna text vill jag avsluta det med ett stort tack till alla på BB och neonatalavdelning i både Göteborg (BB), Trollhättan (BB & NEO) och SKÖVDE (BB & NEO). Likaså vill jag även tacka min älskade sambo (Joakim) som var en sådan fantastisk klippa och självklart våra familjer och vänner för all stöd.

Ramona, 34 år vid första graviditeten, Västra Götalandsregionen.

Vad föreningen gjort under sitt första år

Det har varit ett händelserikt första år för Preeklampsiföreningen. Här kommer året i korthet!

Vi har kontaktat, och fått positiv respons från följande organisationer: 

•Preeclampsia foundation

•APEC – Action on Preeclampsia

•Socialdepartementet

•RFSU

•Läkarförbundet

•Riksföreningen för anestesi och intensivvård

•Svensk Förening för Obstetrik och Gynekologi

•Svenska Barnmorskeförbundet

•Barnläkarföreningen

•Prematurförbundet

Uppmärksammade Preeklampsidagen 22 maj

Till den internationella preeklampsidagen kunde vi publicera filmer om preeklampsi gjorda av professor Stefan Hansson. Du hittar filmerna här!

Medverkat i Aftonbladet

• I juni 2021 publicerade Aftonbladet en artikel med styrelse-
ledamoten Karolina. Hon berättade om föreningen och sin historia med HELLP i två graviditeter.

Deltog på SFOG Preeklampsi-ARG

• I september 2021 deltog föreningen på SFOG Preeklampsi-ARGs möte i Göteborg. Vi presenterade föreningen och diskuterade framtida samarbeten. 

Öppet möte för intresserade

•I oktober 2021 höll vi ett öppet digitalt möte för alla som var intresserade av föreningen.

Föreläsning på barnmorskeutbildning

•I november 2021 föreläste styrelseledamoten Karin på barnmorskeutbildningen i Malmö/Lund.

Digital föreläsning med Maria Andersson

•I november 2021 arrangerade vi en digital föreläsning med barnmorskan Maria Andersson som forskat kring kvinnors upplevelse av preeklampsi. 

Digitala föräldraträffar

•I februari 2022 startade vi ”föräldraträffar” där vi i smågrupper bjöd in medlemmar att få prata om sina erfarenheter. Drygt 15 medverkande. Flera mötestillfällen.

Rådgivning

•Gett råd/ skickat vidare frågor efter kontakter med medlemmar.

Observera att föreningen inte ger några medicinska råd, utan rådgivningen handlar om att hitta rätt i vården.

Marknadsföring och kommunikation

• Kontinuerligt uppdaterat hemsida, Instagram och Facebook.

•Skapat en affisch för användning i exempelvis väntrum för kännedom om föreningen. Här kan du ladda ner affischen!

Bidragit med patientperspektiv i svenska studier

• Sagt ja till att bidra med patientperspektivet i tre svenska studier. Medverkat i två hittills.

Deltagit vid vidareutbildning i preeklampsi

• Vi presenterade föreningen och bidrog med patientperspektivet vid en två dagar lång vidareutbildning om preeklampsi i april 2022.

Gett feedback på patientinformation i Region Skåne

• Föreningen tillfrågades och gav feedback på den skriftliga information som delas ut till patienter i Region Skåne.

De sprang iväg med min son – sedan kom anfallet

Tänkte dela min historia, lite för att visa att kunskapen ändå har kommit liiite längre sedan ”min tid”. 

Jag var 19 år och väntade mitt första barn. Ganska tidigt så började jag må dåligt, med protein i urinen och en huvudvärk som inte ville ge med sig. Blodtrycket skenade iväg mer och mer för varje träff, och till slut fick jag diagnosen preeklampsi. 

Ingen kunde dock förklara för mig vad det egentligen var, vad det berodde på, eller vad som kunde hända. 

Jag svullnade upp mer och mer, och trots en balanserad kost och bra med motion, så gick jag upp från mina 65 kilo (är 164 centimeter lång) till nästan 105 kilo, varav det mesta var vätska i kroppen. Varje rörelse gjorde ont, och jag fick alltid lägga mig och vila med fötterna i högläge efter ens en promenad till badrummet, och synen kunde spöka. 

Jag härdade ut den monstruösa och konstanta huvudvärken, smärtan i magen och svullnaden, men till slut i v. 39+5 blev jag igångsatt efter att bebisen ”verkat trött”. (att jag ens fick gå så länge är idag helt galet, men jag litade ju på sjukvården som sa att ”ju längre bebisen är i magen desto bättre för den”) 

De stoppade in en liten ballong som ”kunde sitta i flera timmar innan man vidgat sig”, vilken ploppade ut efter en halvtimma, och efter det gjorde de hål på hinnorna. 

Efter det gick allting väldigt snabbt, och de försökte bland annat ge mig epidural; och jag minns så väl hur sköterskan stack mig flera gånger (jag mådde så dåligt att jag knappt kunde sitta upp) och frustrerat morrade att ”det inte går, hon är för svullen” och man bad min sambo titta bort, för vid varje stick så sprutade det ut vätska från hålet. 

Efter totalt fem timmar (räknat från ballongen) kom min son ut, utan ett ljud, och de sprang iväg med honom. Jag låg kvar, förvirrad och medtagen, varpå jag såg Bamse komma susande genom rummet på sin flygande matta, och jag börjar skratta och ropar ”men Bamse!”. Barnmorskan ser förvånat upp på mig, följt av att mitt skratt blir ett förtvivlat kvidande då det känns som att någon plötsligt lagt en elefant på mitt bröst och jag panikslagen inte längre kunde andas. 

Det var då jag fick eklampsin och tappade medvetandet. 

Sambon berättade att det myllrade in läkare och sköterskor som skrek efter magnesium medan jag krampade, och han blev utföst ur rummet, utan att veta vad som hände mig eller var bebisen tagit vägen. 

Jag vaknade ungefär ett dygn efter hela händelsen, fortfarande förvirrad men nu också förtvivlad över var min bebis tagit vägen. Jag fick bara till svar att ”han varit ganska medtagen, men nu har han det bra i sköterskornas fikarum”. Jag minns att jag fick bara suga på en blöt tandborste när jag var törstig, för att inte fylla magen för mycket utifall att det skulle komma fler anfall. 

Rädslan och oron satt kvar bra länge efter förlossningen, men ingen kunde berätta för mig vad som hänt eller varför. ”Det är eklampsi, det händer vissa, det är inte så vanligt” var det enda jag fick höra från sjukvården. Jag fick röntga hjärnan för att se så att det inte hänt något efteråt, men det var väl den enda eftervården. 

Jag försökte gräva efter andra som varit med om liknande, föreningar, någon som kunde förstå, utan någon större framgång. Därför blev jag så otroligt glad, när jag såg att den här patientföreningen fått liv. 

För jag vet hur ensam och rädd man känner sig när det händer en något, som kanske inte direkt händer alla. Man vill så gärna förstå. Det är ett fantastiskt initiativ som jag verkligen hyllar och har lyft upp i alla möjliga privata sammanhang. 

För att få ett lyckligt slut, min nu 14-årige son är fullt frisk i dag, och han har också två friska halvsyskon och ett tredje på väg. Varje graviditet har man varit nervös och gått på tätare kontroller, men så pass ompysslad som jag blivit nu under denna graviditet, så märker man verkligen att sjukvården tar preeklampsi på mer allvar nu än då. I alla fall här i krokarna. 

Det är inte perfekt överallt än med svar på alla ens frågor, men det är på rätt väg. 

Så, för kanske första gången under en graviditet, så känner jag nu att jag faktiskt är i trygga händer. Det är tråkigt att det tog nästan 15 år och 4 graviditeter, men jag är glad för att det betyder att fler får hjälp idag ändå och behöver inte vara med om liknande historier som en annan hade. 

Tack till alla som puschat på för utvecklingen mot mer kunskap om preeklampsi och eklampsi.

Sara, 19 år vid första graviditeten, Västra Götalandsregionen, nu i Västmanland.

Möte med Preeklampsi-ARG i Göteborg september 2021

I september 2021 var föreningen inbjuden att medverka vid Preeklampsi-ARGs möte.

Preeklampsi-ARG är en del av SFOG, Svensk förening för obstetrik och gynekologi. ARG står för arbets- och referensgrupp och Preeklampsi-ARG är alltså den del av SFOG som fördjupar sig och håller sig ajour med den senaste forskningen och den kliniska praxis som berör preeklampsi. Gruppen har tagit fram de nationella riktlinjerna för preeklampsivård och verkar för att de ska användas jämlikt över landet. Preeklampsi-ARG består främst gynekologer och obstetriker, men det finns också tillexempel intensivvårdsläkare i gruppen. 

Emma Nordenstedt och Karolina Stenqvist fanns på plats i Göteborg, Erika Lundell och Karin Stenfeldt fanns med digitalt under mötet med Preeklampsi-ARG i Göteborg i september 2021.

På plats från föreningen fanns Karolina Stenqvist och Emma Nordenstedt. Karin Stenfeldt och Erika Lundell fanns med digitalt. 

Vi fick möjlighet att berätta om hur föreningen kom till och vilka behov vi såg. Vi berättade också våra egna ”preeklampsihistorier” som också gav upphov till diskussioner. Några av frågorna som vi diskuterade var:

  • Att intensivvården måste anpassas för gravida, nyförlösta, deras barn och familjer.
  • Bättre sammanhållen information under och efter en genomgången preeklampsi.
  • Ökad medvetenhet om den ”sjukdomskänsla” och starka känsla av att kroppen stänger ner när förloppet är akut.
  • Hur vi tillsammans kan verka för att de nationella riktlinjerna blir kända inom vården och hos gravida. 
Föreningen fick en inbjudan till en fortbildningskurs i preeklampsi som ska hållas i april 2022.

Under mötet fick vi också frågan om vi ville medverka i en fortbildningskurs i preeklampsi för specialister inom obstetrik och gynekologi som kommer att arrangeras i april 2022. Preeklampsi-ARG efterfrågade då patientfall att diskutera. Preeklampsi-ARG ser ett värde i att kunna följa det medicinska förloppet genom journalen och samtidigt kunna fråga den berörda kvinnan om upplevelsen, vilken information som gavs och hur tankarna gått efteråt. 

Preeklampsi i populärkulturen

Ett plötsligt och dramatiskt förlopp, en tunn linje mellan liv och död.
Preeklampsi är som gjord för dramatiska skildringar. 
Vi har hittat fyra exempel från tv.

Att den populära karaktären lady Sybil i den brittiska dramaserien Downton Abbey drabbades och dog av preeklampsi och eklampsi skakade om en stor publik i tv-sofforna världen över när avsnittet sändes 2012-2013.

Highclere Castle, eller Downton Abbey som den heter i tv-serien. Här utvecklar lady Sybil preeklampsi och eklampsi under graviditeten och förlossningen av sitt första barn.
Photo by Tim Alex on Unsplash

Två läkare finns på plats på det fiktiva godset i England på 1920-talet när lady Sybil ska föda. De gör olika bedömning av hennes sjukdomstillstånd. Tecknen finns där; svullna anklar, fostret bedöms vara litet och lady Sybil uppträder lite virrigt. En läkare förordar ett akut kejsarsnitt på sjukhus, den andre vill avvakta och vill inte skrämma upp familjen. 

Lady Sybil föder barnet vaginalt, men dör efter förlossningen under ett eklampsianfall. Kvar står maken Tom med en liten dotter.

Stor uppmärksamhet i medier

Tv-dramat medförde en ökad uppmärksamhet och kunskapsspridning kring preeklampsi.

Som tillexempel här hos ABCnews, CNN, Washington post och Daily mail

En läkarstudent gjorde en genomgång av lady Sybils sjukdomsförlopp och de olika läkarnas bedömning.

Två patienter i Grey’s anatomy

Preeklampsi har förekommit två gånger i sjukhusserien Grey’s anatomy. I säsong fem var en patient med preeklampsi tillsammans med andra diagnoser med i ett par avsnitt.

I säsong 14 kommer Karin in till sjukhuset gravid i vecka 37. Förlossningen har börjat, och barnet föds.  Andra komplikationer inträffar, och Karin väntar på ett rum.  Som den långkörare till sjukhusserie Grey’s anatomy är så är det självklart så att den behandlande läkaren visar sig ha haft ett förhållande med den gravida kvinnans make. 

Karins tillstånd förvärras och läkarna kan efter bland annat urinprov och leverprov konstater att hon har HELLP. Karin visade sig ha ett väldigt lågt blodtryck i normalfallet, så ett förhöjt blodtryck hos henne såg normalt ut vid en första anblick.

Eklampsi i premiärsäsongen av ER

Redan i första säsongen av ER (Cityakuten på svenska) i mitten av 1990-talet kommer en gravid kvinna in till akutmottagningen i Chicago.  Hon har två veckor kvar till sitt beräknade förlossningsdatum och det är hennes första barn. Hon måste kissa ofta och det svider. Blodtrycket ligger på 130/90, men går ner. Kvinnan har äggvita i urinen och får diagnosen urinvägsinfektion.

Men kvinnan kommer snart tillbaka till akuten under ett eklampsianfall. Hon behandlas med magnesium och tillståndet tycks bli stabilt igen.

Flera komplikationer inträffar och förlossningsavdelningen med sina specialister är upptagna med annat. Det blir upp till läkarna på akuten att ta hand om den svårt sjuka mamman och det medtagna barnet i magen. 


Information om de omnämnda avsnitten
Cityakuten 
Säsong 1, avsnitt 19
Love’s labor lost
Finns på Viaplay

Grey’s Anatomy
Säsong 5, avsnitt 14-16
Beat your heart out
Before and after
An honest mistake
Finns på Disney+

Grey’s Anatomy
Säsong 14, Avsnitt 10
Personal Jesus
Finns på Disney+

Downton abbey
Säsong 3, avsnitt 5
Finns på Netflix

Triggervarning! Avsnitten skildrar sjukdomsförloppet och förlossning väldigt närgånget, särskilt avsnitten från Cityakuten och Grey’s anatomy. 

Kommentar från föreningen med anledning av debatten om förlossningsvården

Som företrädare för drabbade och anhöriga av preeklampsi (havandeskapsförgiftning) tar vi med oro del av vittnesmålen från barnmorskor om arbetssituationen på flera av landets förlossningsavdelningar.

Ingen kan förutse vilken gravid kvinna som kommer att utveckla preeklampsi. Det är ett lömskt tillstånd som kan utvecklas till ett livshotande tillstånd för både kvinna och barn på bara några timmar. Varje år drabbas 5 000 kvinnor i Sverige. 

För att preeklampsi ska upptäckas i tid och behandlas korrekt behövs barnmorskor och övrig vårdpersonal i alla skeden av en graviditet, också under tiden strax efter, som har tid och kunskap att känna igen och följa upp de ibland mycket subtila tecknen på preeklampsi.

Rent konkret handlar det om att uppfatta svullnad i kroppen, diffus oros- och sjukdomskänsla hos kvinnan och plötslig viktuppgång. Det handlar om att uppfatta när en huvudvärk kan vara tecken på ett skyhögt blodtryck och att magsmärtor kan bero på att kvinnans lever är påverkad. Det handlar om att ta blodtryck, urin- och blodprov i tid, med rätt intervall och där vårdpersonalen aldrig är så stressad att man glömmer ett prov eller blandar ihop patienter.

Då det är ett tillstånd som få gravida är medvetna om kan drabba dem ligger ett stort ansvar på vården att hitta och fånga upp dessa patienter i tid. 

Vi som har drabbats av preeklampsi vet att våra medsystrar i framtiden behöver vårdpersonal som hunnit äta, hunnit gå på toaletten och inte oroar sig för en kvinna i rummet intill. Personalen behöver känna sig tillfreds på sin arbetsplats och med sin arbetssituation. Det kan på riktigt vara skillnaden mellan liv och död för kvinnor och barn i Sverige 2021.

Styrelsen för Preeklampsiföreningen
Patientföreningen för preeklampsi, eklampsi och HELLP.

Jag var bara glad att bebisen mådde bra

Jag födde min son 20 maj 2019, var då i v 35+6.
Fick en liten blödning på kvällen den 17 Maj och när jag åkte in till BB för kontroll visade det sig att jag hade lite dåliga lever och blodtrycksvärden. 
Blödningen var slemproppen som släppt och jag var öppen 4 cm (inte känt några värkar) så jag blev inlagd.

Under de två dygnen som jag var inlagd för observation så blev mina värden bara sämre så 19 maj togs beslutet att jag skulle startas igång.

Jag mådde bra hela tiden och hade inga känningar av HELLPen eller värkar trots att jag då var öppen 5 cm.

När förlossningen väl startades upp (de tog hål på hinnorna och satte värkstimulerande dopp) så sköt mitt blodtryck i höjden. 
Många sköterskor och doktorer inne på mitt rum i omgångar men det var ingen som förklarade för mig riktigt vad som hände och eftersom min bebis mådde bra och alla var lugna så tänkte jag bara att såhär är det nog att föda barn.

Blev beordrad att ligga ner och inte röra mig för mycket för mitt blodtryck var för högt för att röra mig.  Fick massa blodtrycksmedicin och även en magnesiumspruta in i droppet för att inte krampa.
De ökade det värkstimulerande droppet i omgångar och jag öppnade mig rätt snabbt till 10 cm men sedan tog det stopp.

Var fullt öppen i nästan 6 timmar utan att jag fick ut min bebis. Det slutade med sugklocka för min kropp slutade att ge värkar, då var det 7 st olika sköterskor och läkare i rummet.

Min moderkaka släppte inte och jag fick åka på operation, jag förlorade totalt 3,2 liter blod.

Vaknade upp på intensivvårdsuppvaket och därefter blev mina värden bara sämre (levervärde, blodvärde och blodtryck). Min bebis mådde bra, jag fick träffa honom cirka 15 timmar efter att jag fött honom då jag fick åka upp till förlossningen igen där de skulle ha koll på mig över natten eftersom jag gick på magnesiumdropp.
Efter en natt på förlossningen flyttades jag till BB där vi blev kvar i nästan en vecka pga mitt höga blodtryck och dåliga värden.

Förutom att jag var trött pga allt förlorat blod (fick blod och blodplättar vid operationen) så mådde jag väldigt bra vilket läkarna och sköterskorna tyckte var konstigt eftersom jag hade ett blodtryck på 170/110 med blodtrycksmedicin i kroppen och dåliga levervärden. Dom tyckte jag borde ha ont i huvudet, dimmsyn och må allmänt dåligt.

Jag fick aldrig förklarat för mig att jag hade HELLP förens återbesöket en vecka senare, vilket jag tyckte var väldigt dåligt. Jag förstod ju inte varför jag inte fick åka hem eftersom jag mådde bra. Svaret var alltid bara att värdena är dåliga men ingen förklaring till varför.

Som förstagångsföderska så var jag bara glad att bebisen var frisk och att vi mådde bra så jag visste inte vad jag skulle fråga efter eller ifrågasätta med min vård.

Jag fick gå på blodtrycksmedicin i 4 veckor efter förlossningen.

I min graviditet så fick jag; konstant illamående mellan v 5-20, karpaltunnel i båda händerna, gravidklåda (antagligen pga dåliga levervärden), graviddiabetes från v 32, hade väldigt ont under revbenen i flera veckor men det avtog senare i graviditeten. Gbs-urinvägsinfektion och då har jag aldrig förr haft urinvägsinfektion. Enligt min läkare så hade inget av detta (förutom smärtan under revbenen) med HELLP att göra utan jag hade bara otur i min graviditet.

Min läkare sa att det jag fått är väldigt ovanligt och risken att drabbas igen är minimal fast ändå större eftersom jag haft det en gång.

Tycker dock inte jag fått så mycket information om vad som faktiskt hände mig. Beställde hem min 17 sidor långa journal och blev lite klokare i alla fall.

Enligt min läkare och mvc-sköterska så gick jag runt som en tickande bomb eftersom jag inte mådde dåligt och att jag ska vara glad att jag fick en liten blödning så jag var tvungen att åka in på kontroll för annars kunde det ha gått riktigt illa.

Idag är jag helt återställd.

Helen, 34 år vid den aktuella graviditeten, Västra Götalandsregionen