Utvalt

Föreningen medverkar vid fortbildning om preeklampsi i Region Stockholm

Karolina Stenqvist från Preeklampsiföreningen föreläste i september 2022 på Södersjukhuset i Stockholm under en fortbildning på tema Preeklampsi arrangerad av Mödrahälsovårdsenheten inom Region Stockholm.

Karolina Stenqvist från Preeklampsiföreningens styrelse under föreläsningen på Södersjukhuset i Stockholm i september 2022.

Vi är glada över intresset för föreningen och att vi på det här sättet fick chans att berätta om oss och patientperspektivet!

Vad föreningen gjort under sitt första år

Det har varit ett händelserikt första år för Preeklampsiföreningen. Här kommer året i korthet!

Vi har kontaktat, och fått positiv respons från följande organisationer: 

•Preeclampsia foundation

•APEC – Action on Preeclampsia

•Socialdepartementet

•RFSU

•Läkarförbundet

•Riksföreningen för anestesi och intensivvård

•Svensk Förening för Obstetrik och Gynekologi

•Svenska Barnmorskeförbundet

•Barnläkarföreningen

•Prematurförbundet

Uppmärksammade Preeklampsidagen 22 maj

Till den internationella preeklampsidagen kunde vi publicera filmer om preeklampsi gjorda av professor Stefan Hansson. Du hittar filmerna här!

Medverkat i Aftonbladet

• I juni 2021 publicerade Aftonbladet en artikel med styrelse-
ledamoten Karolina. Hon berättade om föreningen och sin historia med HELLP i två graviditeter.

Deltog på SFOG Preeklampsi-ARG

• I september 2021 deltog föreningen på SFOG Preeklampsi-ARGs möte i Göteborg. Vi presenterade föreningen och diskuterade framtida samarbeten. 

Öppet möte för intresserade

•I oktober 2021 höll vi ett öppet digitalt möte för alla som var intresserade av föreningen.

Föreläsning på barnmorskeutbildning

•I november 2021 föreläste styrelseledamoten Karin på barnmorskeutbildningen i Malmö/Lund.

Digital föreläsning med Maria Andersson

•I november 2021 arrangerade vi en digital föreläsning med barnmorskan Maria Andersson som forskat kring kvinnors upplevelse av preeklampsi. 

Digitala föräldraträffar

•I februari 2022 startade vi ”föräldraträffar” där vi i smågrupper bjöd in medlemmar att få prata om sina erfarenheter. Drygt 15 medverkande. Flera mötestillfällen.

Rådgivning

•Gett råd/ skickat vidare frågor efter kontakter med medlemmar.

Observera att föreningen inte ger några medicinska råd, utan rådgivningen handlar om att hitta rätt i vården.

Marknadsföring och kommunikation

• Kontinuerligt uppdaterat hemsida, Instagram och Facebook.

•Skapat en affisch för användning i exempelvis väntrum för kännedom om föreningen. Här kan du ladda ner affischen!

Bidragit med patientperspektiv i svenska studier

• Sagt ja till att bidra med patientperspektivet i tre svenska studier. Medverkat i två hittills.

Deltagit vid vidareutbildning i preeklampsi

• Vi presenterade föreningen och bidrog med patientperspektivet vid en två dagar lång vidareutbildning om preeklampsi i april 2022.

Gett feedback på patientinformation i Region Skåne

• Föreningen tillfrågades och gav feedback på den skriftliga information som delas ut till patienter i Region Skåne.

De sprang iväg med min son – sedan kom anfallet

Tänkte dela min historia, lite för att visa att kunskapen ändå har kommit liiite längre sedan ”min tid”. 

Jag var 19 år och väntade mitt första barn. Ganska tidigt så började jag må dåligt, med protein i urinen och en huvudvärk som inte ville ge med sig. Blodtrycket skenade iväg mer och mer för varje träff, och till slut fick jag diagnosen preeklampsi. 

Ingen kunde dock förklara för mig vad det egentligen var, vad det berodde på, eller vad som kunde hända. 

Jag svullnade upp mer och mer, och trots en balanserad kost och bra med motion, så gick jag upp från mina 65 kilo (är 164 centimeter lång) till nästan 105 kilo, varav det mesta var vätska i kroppen. Varje rörelse gjorde ont, och jag fick alltid lägga mig och vila med fötterna i högläge efter ens en promenad till badrummet, och synen kunde spöka. 

Jag härdade ut den monstruösa och konstanta huvudvärken, smärtan i magen och svullnaden, men till slut i v. 39+5 blev jag igångsatt efter att bebisen ”verkat trött”. (att jag ens fick gå så länge är idag helt galet, men jag litade ju på sjukvården som sa att ”ju längre bebisen är i magen desto bättre för den”) 

De stoppade in en liten ballong som ”kunde sitta i flera timmar innan man vidgat sig”, vilken ploppade ut efter en halvtimma, och efter det gjorde de hål på hinnorna. 

Efter det gick allting väldigt snabbt, och de försökte bland annat ge mig epidural; och jag minns så väl hur sköterskan stack mig flera gånger (jag mådde så dåligt att jag knappt kunde sitta upp) och frustrerat morrade att ”det inte går, hon är för svullen” och man bad min sambo titta bort, för vid varje stick så sprutade det ut vätska från hålet. 

Efter totalt fem timmar (räknat från ballongen) kom min son ut, utan ett ljud, och de sprang iväg med honom. Jag låg kvar, förvirrad och medtagen, varpå jag såg Bamse komma susande genom rummet på sin flygande matta, och jag börjar skratta och ropar ”men Bamse!”. Barnmorskan ser förvånat upp på mig, följt av att mitt skratt blir ett förtvivlat kvidande då det känns som att någon plötsligt lagt en elefant på mitt bröst och jag panikslagen inte längre kunde andas. 

Det var då jag fick eklampsin och tappade medvetandet. 

Sambon berättade att det myllrade in läkare och sköterskor som skrek efter magnesium medan jag krampade, och han blev utföst ur rummet, utan att veta vad som hände mig eller var bebisen tagit vägen. 

Jag vaknade ungefär ett dygn efter hela händelsen, fortfarande förvirrad men nu också förtvivlad över var min bebis tagit vägen. Jag fick bara till svar att ”han varit ganska medtagen, men nu har han det bra i sköterskornas fikarum”. Jag minns att jag fick bara suga på en blöt tandborste när jag var törstig, för att inte fylla magen för mycket utifall att det skulle komma fler anfall. 

Rädslan och oron satt kvar bra länge efter förlossningen, men ingen kunde berätta för mig vad som hänt eller varför. ”Det är eklampsi, det händer vissa, det är inte så vanligt” var det enda jag fick höra från sjukvården. Jag fick röntga hjärnan för att se så att det inte hänt något efteråt, men det var väl den enda eftervården. 

Jag försökte gräva efter andra som varit med om liknande, föreningar, någon som kunde förstå, utan någon större framgång. Därför blev jag så otroligt glad, när jag såg att den här patientföreningen fått liv. 

För jag vet hur ensam och rädd man känner sig när det händer en något, som kanske inte direkt händer alla. Man vill så gärna förstå. Det är ett fantastiskt initiativ som jag verkligen hyllar och har lyft upp i alla möjliga privata sammanhang. 

För att få ett lyckligt slut, min nu 14-årige son är fullt frisk i dag, och han har också två friska halvsyskon och ett tredje på väg. Varje graviditet har man varit nervös och gått på tätare kontroller, men så pass ompysslad som jag blivit nu under denna graviditet, så märker man verkligen att sjukvården tar preeklampsi på mer allvar nu än då. I alla fall här i krokarna. 

Det är inte perfekt överallt än med svar på alla ens frågor, men det är på rätt väg. 

Så, för kanske första gången under en graviditet, så känner jag nu att jag faktiskt är i trygga händer. Det är tråkigt att det tog nästan 15 år och 4 graviditeter, men jag är glad för att det betyder att fler får hjälp idag ändå och behöver inte vara med om liknande historier som en annan hade. 

Tack till alla som puschat på för utvecklingen mot mer kunskap om preeklampsi och eklampsi.

Sara, 19 år vid första graviditeten, Västra Götalandsregionen, nu i Västmanland.

Möte med Preeklampsi-ARG i Göteborg september 2021

I september 2021 var föreningen inbjuden att medverka vid Preeklampsi-ARGs möte.

Preeklampsi-ARG är en del av SFOG, Svensk förening för obstetrik och gynekologi. ARG står för arbets- och referensgrupp och Preeklampsi-ARG är alltså den del av SFOG som fördjupar sig och håller sig ajour med den senaste forskningen och den kliniska praxis som berör preeklampsi. Gruppen har tagit fram de nationella riktlinjerna för preeklampsivård och verkar för att de ska användas jämlikt över landet. Preeklampsi-ARG består främst gynekologer och obstetriker, men det finns också tillexempel intensivvårdsläkare i gruppen. 

Emma Nordenstedt och Karolina Stenqvist fanns på plats i Göteborg, Erika Lundell och Karin Stenfeldt fanns med digitalt under mötet med Preeklampsi-ARG i Göteborg i september 2021.

På plats från föreningen fanns Karolina Stenqvist och Emma Nordenstedt. Karin Stenfeldt och Erika Lundell fanns med digitalt. 

Vi fick möjlighet att berätta om hur föreningen kom till och vilka behov vi såg. Vi berättade också våra egna ”preeklampsihistorier” som också gav upphov till diskussioner. Några av frågorna som vi diskuterade var:

  • Att intensivvården måste anpassas för gravida, nyförlösta, deras barn och familjer.
  • Bättre sammanhållen information under och efter en genomgången preeklampsi.
  • Ökad medvetenhet om den ”sjukdomskänsla” och starka känsla av att kroppen stänger ner när förloppet är akut.
  • Hur vi tillsammans kan verka för att de nationella riktlinjerna blir kända inom vården och hos gravida. 
Föreningen fick en inbjudan till en fortbildningskurs i preeklampsi som ska hållas i april 2022.

Under mötet fick vi också frågan om vi ville medverka i en fortbildningskurs i preeklampsi för specialister inom obstetrik och gynekologi som kommer att arrangeras i april 2022. Preeklampsi-ARG efterfrågade då patientfall att diskutera. Preeklampsi-ARG ser ett värde i att kunna följa det medicinska förloppet genom journalen och samtidigt kunna fråga den berörda kvinnan om upplevelsen, vilken information som gavs och hur tankarna gått efteråt. 

Preeklampsi i populärkulturen

Ett plötsligt och dramatiskt förlopp, en tunn linje mellan liv och död.
Preeklampsi är som gjord för dramatiska skildringar. 
Vi har hittat fyra exempel från tv.

Att den populära karaktären lady Sybil i den brittiska dramaserien Downton Abbey drabbades och dog av preeklampsi och eklampsi skakade om en stor publik i tv-sofforna världen över när avsnittet sändes 2012-2013.

Highclere Castle, eller Downton Abbey som den heter i tv-serien. Här utvecklar lady Sybil preeklampsi och eklampsi under graviditeten och förlossningen av sitt första barn.
Photo by Tim Alex on Unsplash

Två läkare finns på plats på det fiktiva godset i England på 1920-talet när lady Sybil ska föda. De gör olika bedömning av hennes sjukdomstillstånd. Tecknen finns där; svullna anklar, fostret bedöms vara litet och lady Sybil uppträder lite virrigt. En läkare förordar ett akut kejsarsnitt på sjukhus, den andre vill avvakta och vill inte skrämma upp familjen. 

Lady Sybil föder barnet vaginalt, men dör efter förlossningen under ett eklampsianfall. Kvar står maken Tom med en liten dotter.

Stor uppmärksamhet i medier

Tv-dramat medförde en ökad uppmärksamhet och kunskapsspridning kring preeklampsi.

Som tillexempel här hos ABCnews, CNN, Washington post och Daily mail

En läkarstudent gjorde en genomgång av lady Sybils sjukdomsförlopp och de olika läkarnas bedömning.

Två patienter i Grey’s anatomy

Preeklampsi har förekommit två gånger i sjukhusserien Grey’s anatomy. I säsong fem var en patient med preeklampsi tillsammans med andra diagnoser med i ett par avsnitt.

I säsong 14 kommer Karin in till sjukhuset gravid i vecka 37. Förlossningen har börjat, och barnet föds.  Andra komplikationer inträffar, och Karin väntar på ett rum.  Som den långkörare till sjukhusserie Grey’s anatomy är så är det självklart så att den behandlande läkaren visar sig ha haft ett förhållande med den gravida kvinnans make. 

Karins tillstånd förvärras och läkarna kan efter bland annat urinprov och leverprov konstater att hon har HELLP. Karin visade sig ha ett väldigt lågt blodtryck i normalfallet, så ett förhöjt blodtryck hos henne såg normalt ut vid en första anblick.

Eklampsi i premiärsäsongen av ER

Redan i första säsongen av ER (Cityakuten på svenska) i mitten av 1990-talet kommer en gravid kvinna in till akutmottagningen i Chicago.  Hon har två veckor kvar till sitt beräknade förlossningsdatum och det är hennes första barn. Hon måste kissa ofta och det svider. Blodtrycket ligger på 130/90, men går ner. Kvinnan har äggvita i urinen och får diagnosen urinvägsinfektion.

Men kvinnan kommer snart tillbaka till akuten under ett eklampsianfall. Hon behandlas med magnesium och tillståndet tycks bli stabilt igen.

Flera komplikationer inträffar och förlossningsavdelningen med sina specialister är upptagna med annat. Det blir upp till läkarna på akuten att ta hand om den svårt sjuka mamman och det medtagna barnet i magen. 


Information om de omnämnda avsnitten
Cityakuten 
Säsong 1, avsnitt 19
Love’s labor lost
Finns på Viaplay

Grey’s Anatomy
Säsong 5, avsnitt 14-16
Beat your heart out
Before and after
An honest mistake
Finns på Disney+

Grey’s Anatomy
Säsong 14, Avsnitt 10
Personal Jesus
Finns på Disney+

Downton abbey
Säsong 3, avsnitt 5
Finns på Netflix

Triggervarning! Avsnitten skildrar sjukdomsförloppet och förlossning väldigt närgånget, särskilt avsnitten från Cityakuten och Grey’s anatomy. 

Kommentar från föreningen med anledning av debatten om förlossningsvården

Som företrädare för drabbade och anhöriga av preeklampsi (havandeskapsförgiftning) tar vi med oro del av vittnesmålen från barnmorskor om arbetssituationen på flera av landets förlossningsavdelningar.

Ingen kan förutse vilken gravid kvinna som kommer att utveckla preeklampsi. Det är ett lömskt tillstånd som kan utvecklas till ett livshotande tillstånd för både kvinna och barn på bara några timmar. Varje år drabbas 5 000 kvinnor i Sverige. 

För att preeklampsi ska upptäckas i tid och behandlas korrekt behövs barnmorskor och övrig vårdpersonal i alla skeden av en graviditet, också under tiden strax efter, som har tid och kunskap att känna igen och följa upp de ibland mycket subtila tecknen på preeklampsi.

Rent konkret handlar det om att uppfatta svullnad i kroppen, diffus oros- och sjukdomskänsla hos kvinnan och plötslig viktuppgång. Det handlar om att uppfatta när en huvudvärk kan vara tecken på ett skyhögt blodtryck och att magsmärtor kan bero på att kvinnans lever är påverkad. Det handlar om att ta blodtryck, urin- och blodprov i tid, med rätt intervall och där vårdpersonalen aldrig är så stressad att man glömmer ett prov eller blandar ihop patienter.

Då det är ett tillstånd som få gravida är medvetna om kan drabba dem ligger ett stort ansvar på vården att hitta och fånga upp dessa patienter i tid. 

Vi som har drabbats av preeklampsi vet att våra medsystrar i framtiden behöver vårdpersonal som hunnit äta, hunnit gå på toaletten och inte oroar sig för en kvinna i rummet intill. Personalen behöver känna sig tillfreds på sin arbetsplats och med sin arbetssituation. Det kan på riktigt vara skillnaden mellan liv och död för kvinnor och barn i Sverige 2021.

Styrelsen för Preeklampsiföreningen
Patientföreningen för preeklampsi, eklampsi och HELLP.

Jag var bara glad att bebisen mådde bra

Jag födde min son 20 maj 2019, var då i v 35+6.
Fick en liten blödning på kvällen den 17 Maj och när jag åkte in till BB för kontroll visade det sig att jag hade lite dåliga lever och blodtrycksvärden. 
Blödningen var slemproppen som släppt och jag var öppen 4 cm (inte känt några värkar) så jag blev inlagd.

Under de två dygnen som jag var inlagd för observation så blev mina värden bara sämre så 19 maj togs beslutet att jag skulle startas igång.

Jag mådde bra hela tiden och hade inga känningar av HELLPen eller värkar trots att jag då var öppen 5 cm.

När förlossningen väl startades upp (de tog hål på hinnorna och satte värkstimulerande dopp) så sköt mitt blodtryck i höjden. 
Många sköterskor och doktorer inne på mitt rum i omgångar men det var ingen som förklarade för mig riktigt vad som hände och eftersom min bebis mådde bra och alla var lugna så tänkte jag bara att såhär är det nog att föda barn.

Blev beordrad att ligga ner och inte röra mig för mycket för mitt blodtryck var för högt för att röra mig.  Fick massa blodtrycksmedicin och även en magnesiumspruta in i droppet för att inte krampa.
De ökade det värkstimulerande droppet i omgångar och jag öppnade mig rätt snabbt till 10 cm men sedan tog det stopp.

Var fullt öppen i nästan 6 timmar utan att jag fick ut min bebis. Det slutade med sugklocka för min kropp slutade att ge värkar, då var det 7 st olika sköterskor och läkare i rummet.

Min moderkaka släppte inte och jag fick åka på operation, jag förlorade totalt 3,2 liter blod.

Vaknade upp på intensivvårdsuppvaket och därefter blev mina värden bara sämre (levervärde, blodvärde och blodtryck). Min bebis mådde bra, jag fick träffa honom cirka 15 timmar efter att jag fött honom då jag fick åka upp till förlossningen igen där de skulle ha koll på mig över natten eftersom jag gick på magnesiumdropp.
Efter en natt på förlossningen flyttades jag till BB där vi blev kvar i nästan en vecka pga mitt höga blodtryck och dåliga värden.

Förutom att jag var trött pga allt förlorat blod (fick blod och blodplättar vid operationen) så mådde jag väldigt bra vilket läkarna och sköterskorna tyckte var konstigt eftersom jag hade ett blodtryck på 170/110 med blodtrycksmedicin i kroppen och dåliga levervärden. Dom tyckte jag borde ha ont i huvudet, dimmsyn och må allmänt dåligt.

Jag fick aldrig förklarat för mig att jag hade HELLP förens återbesöket en vecka senare, vilket jag tyckte var väldigt dåligt. Jag förstod ju inte varför jag inte fick åka hem eftersom jag mådde bra. Svaret var alltid bara att värdena är dåliga men ingen förklaring till varför.

Som förstagångsföderska så var jag bara glad att bebisen var frisk och att vi mådde bra så jag visste inte vad jag skulle fråga efter eller ifrågasätta med min vård.

Jag fick gå på blodtrycksmedicin i 4 veckor efter förlossningen.

I min graviditet så fick jag; konstant illamående mellan v 5-20, karpaltunnel i båda händerna, gravidklåda (antagligen pga dåliga levervärden), graviddiabetes från v 32, hade väldigt ont under revbenen i flera veckor men det avtog senare i graviditeten. Gbs-urinvägsinfektion och då har jag aldrig förr haft urinvägsinfektion. Enligt min läkare så hade inget av detta (förutom smärtan under revbenen) med HELLP att göra utan jag hade bara otur i min graviditet.

Min läkare sa att det jag fått är väldigt ovanligt och risken att drabbas igen är minimal fast ändå större eftersom jag haft det en gång.

Tycker dock inte jag fått så mycket information om vad som faktiskt hände mig. Beställde hem min 17 sidor långa journal och blev lite klokare i alla fall.

Enligt min läkare och mvc-sköterska så gick jag runt som en tickande bomb eftersom jag inte mådde dåligt och att jag ska vara glad att jag fick en liten blödning så jag var tvungen att åka in på kontroll för annars kunde det ha gått riktigt illa.

Idag är jag helt återställd.

Helen, 34 år vid den aktuella graviditeten, Västra Götalandsregionen

Rofylld graviditet med tidig vårdplanering

Jag hade inte fullt ut förstått att jag hade HELLP i min första graviditet. Det gick fort, det var allvarligt och barnet kom tidigt. Men alla mådde snart bra igen och livet tuffade vidare.

Tio år senare var jag gravid igen. Jag gick med min gamla förlossningsjournal till min nya barnmorska och frågade om jag verkligen hade haft det där HELLP, ordet som faktiskt stod där. Jag hade googlat det då och då, men svaren på skärmen hade varit antingen för otäcka eller för obegripliga så jag hade slagit det ifrån mig. 

Jag hade under min HELLP varken haft någon kraftig huvudvärk eller några magsmärtor. Nu såg jag framför mig hur det skulle slå till med ny kraft. Att jag inte skulle hinna känna av signalerna och att jag skulle dö ifrån det barn jag redan hade. Det var i stunden helt överväldigande tankar, men min barnmorska fångade upp dem helt rätt.

Med min tidigare graviditetshistoria och min nya oro fick jag direkt en planering för hur jag skulle följas, fastställd av läkare hos specialistmödravården och min barnmorska. Jag sattes in på Trombyl tidigt. Jag visste när jag skulle göra tillväxtultraljud och när jag skulle kontrollera blodtryck och äggvita. Efter vecka 30 skulle jag kontrolleras oftare, och när jag kom till den vecka då mitt första barn föddes skulle kontrollerna ske två gånger i veckan. Jag fick veta att jag närsomhelst fick komma till mödravården utan tidbokning för en kontroll om jag var orolig, de skulle alltid ha tid för det.

Jag fick också kontakt med mödravårdens psykolog. Det var skönt att få bekräftat att det är helt normalt att sätta det barn man redan har och känner först. Jag fick också prata av mig om känslan av att jag bara passivt flutit med under min sjukdomstid och neotid. Jag hörde andra veta alla detaljer om sina förlossningar (”Klockan 21 var jag öppen 4 centimeter…”) och jag visste nästan ingenting om den tid då jag själv varit som allra sjukast i mitt liv. 

Tillsammans med en läkare fick jag och det väntade barnets pappa gå igenom min förra journal. Jag fick förloppet klart för mig, och förstod att jag slapp de värsta symptomen av preeklampsi och HELLP just för att jag varit så väl övervakad också då. 

Det andra barnet kom tidigare än det första, men jag blev mindre sjuk. Vistelsen på neo blev längre, men mycket i livet är enklare och mer begripligt när man gjort det en gång tidigare.  

Jag visste att alla hade gjort vad man kunnat, och både min kropp och mitt sinne fick ha en på det stora hela rofylld graviditet. 

Lina, 29 år vid första graviditeten, Västra Götalandsregionen.

En graviditet med preeklampsi, en graviditet med oro

Första graviditeten 2016/2017 förstod jag inte vad min barnmorska på mvc pratade om. Jag hade fått förhöjt blodtryck från v 20 och några gånger protein i urinet och skulle på tillväxtultraljud på specialistmödravården i v 30.

Jag tyckte mest att det var spännande att se bebisen igen, det var ju så länge sen! Läkaren på spec ville sjukskriva mig. För vadå?, frågade jag. Jag fick till svar att jag hade en lätt form av preeklampsi och behövde vila. Men jag tyckte att jag mådde bra och ville absolut inte bli sjukskriven. Jag var gravid, inte sjuk. Jag skulle tillbaka på nytt ultraljud några veckor senare, och då gav inte läkaren med sig utan jag blev sjukskriven på halvtid (vägrade heltid för jag tyckte att jag mådde fortfarande bra). I v 36+4 blev jag skickad till förlossningen då min barnmorska skickade iväg mina prover för mer utredning, och ta med dig en väska, för säkerhetens skull, sa hon i telefon. Det var svårt för mig att greppa, jag hade varken huvudvärk, flimmer för ögonen eller ont under höger sida av revbenen, jag mådde bra!

Med blodtryck på 175/110 och något liten bebis blev jag kvar på förlossningen och skrämde slag på alla någon dag efter. De fick inte ner mitt blodtryck trots medicin i dropp på ett par timmar och det började pratas om igångsättning eller snitt. Dock var det inte många som förklarade vad som hände, enda jag minns är att en barnmorska sa till min man ”det här är farligt och kan gå väldigt fort, vi måsye övervaka henne för rätt som det är så ligger hon där och krampar”. Men jag hade fortfarande inte symptom.

Det gick bra till slut, läkare ville inte vänta längre än till fullgången bebis i v 37+0 så det blev en igångsättning. En snabb, intensiv men ändå lugn och enkel förlossning, vi båda mådde bra utöver det att mitt blodtryck ville bara inte ner. Vi blev kvar på BB i 4 dygn på grund av blodtrycket. Där och då kändes det bra, men sen blev jag gravid igen och började läsa på.. 

Det var då jag förstod vilken tur jag hade, det hade kunnat gå så mycket sämre. Det satte sina spår och hjärnspöken. Därför var jag övertydlig med min barnmorska om min oro redan på inskrivningssamtalet (jag har desuttom haft ett missfall emellan med högt blodtryck vid start av graviditet) och krävde en plan.

Specialistmödrarvården blev inkopplade i v 6, trandate för blodtrycket och trombyl i förebyggande syfte. Flera ultraljud (jag tror att jag har totalt varit på cirka 10 ul), kontroller av blodtryck varje vecka från start, kontroller av protein varje vecka från v 25. Och jag har även blivit erbjuden kontakt med psykologteam på mvc då jag till och från hade panikångest och var helt säker på att jag eller bebis skulle dö.

Denna gången blev det också en igångsättning i v 37+3 men av andra orsaker (jag har TJATAT, högt blodtryck, misstänkt tillväxthämmning och för lite fostervatten) och även denna gång gick det hur smidigt som helst. Jag hade ingen preeklampsi denna gången men mitt höga blodtryck ville inte ner igen så även nu blev vi kvar på BB i några dagar på grund av det.

Även på efterkontrollen av blodtryck så var jag tydlig med att jag vill ha en plan. Då togs det prover på rubbet med uppföljning ett år efter och löpande blodtryckskontroller. Att våga skaffa ett barn till var ett svårt beslut. Många hjärnspöken denna gången, tänk om jag dör, mitt barn blir utan mamma då. Tänk om jag får men för livet? Tänk om bebisen inte klarar sig? Tänk om den får men för livet? Men med rätt kunskap och stöd (kan inte tacka nog min underbara barnmorska och min man) så gick det väldigt bra.Så se till att läsa på och våga stå på dig, tjata och kräva kontroller och uppföljningar, ingen ska behöva vara orolig att bli sjuk igen.

Maria, 28 år vid första graviditeten, Västra Götalandsregionen