Jag hade inte fullt ut förstått att jag hade HELLP i min första graviditet. Det gick fort, det var allvarligt och barnet kom tidigt. Men alla mådde snart bra igen och livet tuffade vidare.
Tio år senare var jag gravid igen. Jag gick med min gamla förlossningsjournal till min nya barnmorska och frågade om jag verkligen hade haft det där HELLP, ordet som faktiskt stod där. Jag hade googlat det då och då, men svaren på skärmen hade varit antingen för otäcka eller för obegripliga så jag hade slagit det ifrån mig.
Jag hade under min HELLP varken haft någon kraftig huvudvärk eller några magsmärtor. Nu såg jag framför mig hur det skulle slå till med ny kraft. Att jag inte skulle hinna känna av signalerna och att jag skulle dö ifrån det barn jag redan hade. Det var i stunden helt överväldigande tankar, men min barnmorska fångade upp dem helt rätt.
Med min tidigare graviditetshistoria och min nya oro fick jag direkt en planering för hur jag skulle följas, fastställd av läkare hos specialistmödravården och min barnmorska. Jag sattes in på Trombyl tidigt. Jag visste när jag skulle göra tillväxtultraljud och när jag skulle kontrollera blodtryck och äggvita. Efter vecka 30 skulle jag kontrolleras oftare, och när jag kom till den vecka då mitt första barn föddes skulle kontrollerna ske två gånger i veckan. Jag fick veta att jag närsomhelst fick komma till mödravården utan tidbokning för en kontroll om jag var orolig, de skulle alltid ha tid för det.
Jag fick också kontakt med mödravårdens psykolog. Det var skönt att få bekräftat att det är helt normalt att sätta det barn man redan har och känner först. Jag fick också prata av mig om känslan av att jag bara passivt flutit med under min sjukdomstid och neotid. Jag hörde andra veta alla detaljer om sina förlossningar (”Klockan 21 var jag öppen 4 centimeter…”) och jag visste nästan ingenting om den tid då jag själv varit som allra sjukast i mitt liv.
Tillsammans med en läkare fick jag och det väntade barnets pappa gå igenom min förra journal. Jag fick förloppet klart för mig, och förstod att jag slapp de värsta symptomen av preeklampsi och HELLP just för att jag varit så väl övervakad också då.
Det andra barnet kom tidigare än det första, men jag blev mindre sjuk. Vistelsen på neo blev längre, men mycket i livet är enklare och mer begripligt när man gjort det en gång tidigare.
Jag visste att alla hade gjort vad man kunnat, och både min kropp och mitt sinne fick ha en på det stora hela rofylld graviditet.
Lina, 29 år vid första graviditeten, Västra Götalandsregionen.
Preeklampsiföreningen 