Första graviditeten 2016/2017 förstod jag inte vad min barnmorska på mvc pratade om. Jag hade fått förhöjt blodtryck från v 20 och några gånger protein i urinet och skulle på tillväxtultraljud på specialistmödravården i v 30.
Jag tyckte mest att det var spännande att se bebisen igen, det var ju så länge sen! Läkaren på spec ville sjukskriva mig. För vadå?, frågade jag. Jag fick till svar att jag hade en lätt form av preeklampsi och behövde vila. Men jag tyckte att jag mådde bra och ville absolut inte bli sjukskriven. Jag var gravid, inte sjuk. Jag skulle tillbaka på nytt ultraljud några veckor senare, och då gav inte läkaren med sig utan jag blev sjukskriven på halvtid (vägrade heltid för jag tyckte att jag mådde fortfarande bra). I v 36+4 blev jag skickad till förlossningen då min barnmorska skickade iväg mina prover för mer utredning, och ta med dig en väska, för säkerhetens skull, sa hon i telefon. Det var svårt för mig att greppa, jag hade varken huvudvärk, flimmer för ögonen eller ont under höger sida av revbenen, jag mådde bra!
Med blodtryck på 175/110 och något liten bebis blev jag kvar på förlossningen och skrämde slag på alla någon dag efter. De fick inte ner mitt blodtryck trots medicin i dropp på ett par timmar och det började pratas om igångsättning eller snitt. Dock var det inte många som förklarade vad som hände, enda jag minns är att en barnmorska sa till min man ”det här är farligt och kan gå väldigt fort, vi måsye övervaka henne för rätt som det är så ligger hon där och krampar”. Men jag hade fortfarande inte symptom.
Det gick bra till slut, läkare ville inte vänta längre än till fullgången bebis i v 37+0 så det blev en igångsättning. En snabb, intensiv men ändå lugn och enkel förlossning, vi båda mådde bra utöver det att mitt blodtryck ville bara inte ner. Vi blev kvar på BB i 4 dygn på grund av blodtrycket. Där och då kändes det bra, men sen blev jag gravid igen och började läsa på..
Det var då jag förstod vilken tur jag hade, det hade kunnat gå så mycket sämre. Det satte sina spår och hjärnspöken. Därför var jag övertydlig med min barnmorska om min oro redan på inskrivningssamtalet (jag har desuttom haft ett missfall emellan med högt blodtryck vid start av graviditet) och krävde en plan.
Specialistmödrarvården blev inkopplade i v 6, trandate för blodtrycket och trombyl i förebyggande syfte. Flera ultraljud (jag tror att jag har totalt varit på cirka 10 ul), kontroller av blodtryck varje vecka från start, kontroller av protein varje vecka från v 25. Och jag har även blivit erbjuden kontakt med psykologteam på mvc då jag till och från hade panikångest och var helt säker på att jag eller bebis skulle dö.
Denna gången blev det också en igångsättning i v 37+3 men av andra orsaker (jag har TJATAT, högt blodtryck, misstänkt tillväxthämmning och för lite fostervatten) och även denna gång gick det hur smidigt som helst. Jag hade ingen preeklampsi denna gången men mitt höga blodtryck ville inte ner igen så även nu blev vi kvar på BB i några dagar på grund av det.
Även på efterkontrollen av blodtryck så var jag tydlig med att jag vill ha en plan. Då togs det prover på rubbet med uppföljning ett år efter och löpande blodtryckskontroller. Att våga skaffa ett barn till var ett svårt beslut. Många hjärnspöken denna gången, tänk om jag dör, mitt barn blir utan mamma då. Tänk om jag får men för livet? Tänk om bebisen inte klarar sig? Tänk om den får men för livet? Men med rätt kunskap och stöd (kan inte tacka nog min underbara barnmorska och min man) så gick det väldigt bra.Så se till att läsa på och våga stå på dig, tjata och kräva kontroller och uppföljningar, ingen ska behöva vara orolig att bli sjuk igen.
Maria, 28 år vid första graviditeten, Västra Götalandsregionen
Preeklampsiföreningen 