De sprang iväg med min son – sedan kom anfallet

Tänkte dela min historia, lite för att visa att kunskapen ändå har kommit liiite längre sedan ”min tid”. 

Jag var 19 år och väntade mitt första barn. Ganska tidigt så började jag må dåligt, med protein i urinen och en huvudvärk som inte ville ge med sig. Blodtrycket skenade iväg mer och mer för varje träff, och till slut fick jag diagnosen preeklampsi. 

Ingen kunde dock förklara för mig vad det egentligen var, vad det berodde på, eller vad som kunde hända. 

Jag svullnade upp mer och mer, och trots en balanserad kost och bra med motion, så gick jag upp från mina 65 kilo (är 164 centimeter lång) till nästan 105 kilo, varav det mesta var vätska i kroppen. Varje rörelse gjorde ont, och jag fick alltid lägga mig och vila med fötterna i högläge efter ens en promenad till badrummet, och synen kunde spöka. 

Jag härdade ut den monstruösa och konstanta huvudvärken, smärtan i magen och svullnaden, men till slut i v. 39+5 blev jag igångsatt efter att bebisen ”verkat trött”. (att jag ens fick gå så länge är idag helt galet, men jag litade ju på sjukvården som sa att ”ju längre bebisen är i magen desto bättre för den”) 

De stoppade in en liten ballong som ”kunde sitta i flera timmar innan man vidgat sig”, vilken ploppade ut efter en halvtimma, och efter det gjorde de hål på hinnorna. 

Efter det gick allting väldigt snabbt, och de försökte bland annat ge mig epidural; och jag minns så väl hur sköterskan stack mig flera gånger (jag mådde så dåligt att jag knappt kunde sitta upp) och frustrerat morrade att ”det inte går, hon är för svullen” och man bad min sambo titta bort, för vid varje stick så sprutade det ut vätska från hålet. 

Efter totalt fem timmar (räknat från ballongen) kom min son ut, utan ett ljud, och de sprang iväg med honom. Jag låg kvar, förvirrad och medtagen, varpå jag såg Bamse komma susande genom rummet på sin flygande matta, och jag börjar skratta och ropar ”men Bamse!”. Barnmorskan ser förvånat upp på mig, följt av att mitt skratt blir ett förtvivlat kvidande då det känns som att någon plötsligt lagt en elefant på mitt bröst och jag panikslagen inte längre kunde andas. 

Det var då jag fick eklampsin och tappade medvetandet. 

Sambon berättade att det myllrade in läkare och sköterskor som skrek efter magnesium medan jag krampade, och han blev utföst ur rummet, utan att veta vad som hände mig eller var bebisen tagit vägen. 

Jag vaknade ungefär ett dygn efter hela händelsen, fortfarande förvirrad men nu också förtvivlad över var min bebis tagit vägen. Jag fick bara till svar att ”han varit ganska medtagen, men nu har han det bra i sköterskornas fikarum”. Jag minns att jag fick bara suga på en blöt tandborste när jag var törstig, för att inte fylla magen för mycket utifall att det skulle komma fler anfall. 

Rädslan och oron satt kvar bra länge efter förlossningen, men ingen kunde berätta för mig vad som hänt eller varför. ”Det är eklampsi, det händer vissa, det är inte så vanligt” var det enda jag fick höra från sjukvården. Jag fick röntga hjärnan för att se så att det inte hänt något efteråt, men det var väl den enda eftervården. 

Jag försökte gräva efter andra som varit med om liknande, föreningar, någon som kunde förstå, utan någon större framgång. Därför blev jag så otroligt glad, när jag såg att den här patientföreningen fått liv. 

För jag vet hur ensam och rädd man känner sig när det händer en något, som kanske inte direkt händer alla. Man vill så gärna förstå. Det är ett fantastiskt initiativ som jag verkligen hyllar och har lyft upp i alla möjliga privata sammanhang. 

För att få ett lyckligt slut, min nu 14-årige son är fullt frisk i dag, och han har också två friska halvsyskon och ett tredje på väg. Varje graviditet har man varit nervös och gått på tätare kontroller, men så pass ompysslad som jag blivit nu under denna graviditet, så märker man verkligen att sjukvården tar preeklampsi på mer allvar nu än då. I alla fall här i krokarna. 

Det är inte perfekt överallt än med svar på alla ens frågor, men det är på rätt väg. 

Så, för kanske första gången under en graviditet, så känner jag nu att jag faktiskt är i trygga händer. Det är tråkigt att det tog nästan 15 år och 4 graviditeter, men jag är glad för att det betyder att fler får hjälp idag ändå och behöver inte vara med om liknande historier som en annan hade. 

Tack till alla som puschat på för utvecklingen mot mer kunskap om preeklampsi och eklampsi.

Sara, 19 år vid första graviditeten, Västra Götalandsregionen, nu i Västmanland.

%d bloggare gillar detta: