Ramona: Man känner sig så ensam och rädd när det händer

Jag drömde länge om att få barn. Dock var den drömmen som ordet, bara en dröm som försvann längre och längre in i en fantasivärld – jag kommer nog aldrig få barn tänkte jag och tillslut accepterade. Men sen så fann jag mannen i mitt liv och en kall morgon i november 2021 plussade jag på stickan. Jag blev så glad att jag började gråta. Äntligen! tänkte jag. Men ganska så tidigt började jag må väldigt dåligt. Denna graviditet var sannerligen en fruktansvärd utmaning och svår. Jag spydde (inget ovanligt att man spyr visserligen) men det blev så pass mycket att jag varken kunde ta hand om mig själv, nånting eller någon annan. Det räckte med ett enda steg, en enda tugga och en enda klunk så spydde jag. Tillslut ställde min kropp in sig på svält. Dock fick vi veta den stora anledningen till varför jag mådde så dåligt – vi väntade tvillingar. Senare fick vi även veta att det var en flicka och en pojke. 

Ungefär i vecka 14 (kommer inte ihåg exakt) började mitt blodtryck stiga och barnmorskan reagerade genast. Trombyl sattes in och täta kontroller startades. I vecka 24 höll tvillingarna på att komma ut, men de lyckades stoppa den förlossningen. Sen försvann själva misstankarna om havandeskapsförgiftning, det blev istället 100 procent säkert.

Jag upplevde flimmer i ögonen och huvudvärk (mest tyngd vid ögonen). Men då jag även lider av migrän var det svårt att förstå symtomen, då de liknar varandra lite. Jag fick låna hem en blodtrycksmätare samt en burk stickor som skulle mäta äggvita i urinet. Det visade aldrig jättehögt, men ändå fanns det där. Veckorna gick och det var dags för tillväxtkontroll. Då fick vi veta att tvilling 2 (sonen) inte växte som han skulle. Han var alldeles för liten. Där och då blev jag inlagd på BB. Det slutade med att jag och sambon fick åka en sväng till Göteborg och ännu en gång fick jag det bekräftat att det var havandeskapsförgiftning.

Men när vi väl fick återvända till Skövde igen gick allting väldigt snabbt – havandeskapsförgiftningen blev tillslut så pass allvarlig och svår att läkarna var tvungna att ta beslutet att förlösa tvillingarna med ett akut-planerat kejsarsnitt två månader för tidigt. Annars hade risken varit att jag hade kunnat stryka med eller fått allvarliga komplikationer. Mitt blodtryck låg på cirka 172/110. Jag började spy, darrade och det var inte långt ifrån att jag började krampa – magnesiumdropp sattes in och dagen efter kom tvillingarna.

Väl på operationsbordet kändes allt så konstigt, så omtumlande, så fruktansvärt och inte alls enligt planerna – det var ju inte så här det skulle gå till. Jag skulle ju föda vaginalt (även om en del av mig ville göra kejsarsnitt, men det var enbart för att jag var lite rädd över att föda två stycken) och barnen skulle kommit när det var säkert för dem att komma ut och inte så här tidigt.

Mycket känslor och ångest flödade inom mig samtidigt som jag längtade att få se och träffa barnen. Efter att vår första kom ut (dottern) kändes det som att någon plötsligt hade lagt en elefant på mitt bröst, jag kunde inte andas. Narkosläkaren försökte lugna mig medan jag såg på skärmen hur snabbt min syresättning sjönk. Där och då trodde jag att jag skulle dö.

Mitt under den paniken hörde jag ett litet skrik, det var våran son. De visade honom snabbt för mig och sen sprang de iväg med honom till rummet intill.

Jag fick åtminstone se dem, tänkte jag. Tillslut när jag knappt orkade anstränga mig för att andas mer – fick jag träffa min dotter och hålla i hennes hand och styrkan kom tillbaka. De kom även in med min son sen, men de var tvungna att ta honom till neonatalavdelningen rätt så omgående. Deras pappa följde med dem till neonatalavdelningen, medan jag fick återvända till BB för observation.

Det hade nu gått några timmar efter förlossningen och det var dags för mig att börja öva med att ställa mig upp och gå lite så inga blodproppar skulle bildas. Jag gick då den korta sträckan till toan. Äntligen fick jag duscha. Men väl inne på toan när jag skulle borsta tänderna började jag må väldigt dåligt. Jag blev yr, kallsvettig, fick både lock för öronen och det började tjuta. Undersköterskan ledde mig till toalettsitsen och då blev allting svart. Men helt plötsligt hörde jag nåt tjuta (det var alarmsignalen som ljöd). Jag vaknade till och såg då många personer inne på toan och inne i rummet. De hjälpte mig till sängen och kontroller togs. De kopplade även in syrgas. Senare på natten fick jag rullas in till röntgen för att utesluta propp i lungorna.

Dagen efter fick vi nyheten att barnen (speciellt sonen) var i så pass dåligt skick att de var tvungna att förflytta honom till ett annat sjukhus. Inte långt efter anlände en ambulanshelikopter. Vår första vecka som familj fick vi se våran son vara så pass dålig att det blev respirator och övervakning dygnet runt. Och att se sitt barn så liten och sväva mellan liv och död var fruktansvärt. Vi låg inne på sjukhuset (både i Göteborg, Trollhättan och i Skövde) i totalt två månader.

Tvillingarna föddes den 27 maj 2022 och det har snart gått fem månader sen förlossningen. Jag får fortfarande äta medicin för blodtrycket – även om det har blivit bättre och jag har fått trappa ner. Men rädslan och oron sitter fortfarande kvar lite. Allt detta och alla funderingar har tagit lite på en  – speciellt när allt gick så snabbt och man försökte (fortfarande försöker lite) återhämta sig från kejsarsnittet, havandeskapsförgiftningen, graviditeten och samtidigt som man gör allt för att vara en fantastisk förälder, partner etc.

MEN ljuset och det viktigaste av allt är att båda barnen mår bra idag och de växer som de ska. Även sonen, som var så liten, har växt förbi syrran. Så mirakel kan allt ske. Vi är otroligt tacksamma. 

Jag har försökt hitta liknande historier – efter någon/några som verkligen kan förstå mig till fullo. För tyvärr är det ju så att om man inte har upplevt det själv, är det svårare att sätta sig in i det. Därför blev jag så otroligt glad när jag såg att den här föreningen fanns, likaså en grupp för de som har/haft havandeskapsförgiftning på Facebook. 

Och när jag såg att möjligheten fanns att få berätta sin historia ville jag ta den chansen – lite för att alltfler ska förstå hur och vad havandeskapsförgiftning kan göra mot en – både fysiskt och mentalt.

Samt även ge en tröst till dem som har havandeskapsförgiftning i detta nu att det finns ljus trots att man är i mörkret. Man kan känna sig så ensam och rädd när det händer en något – som kanske inte händer alla. Man vill ju så gärna förstå allt – varför, hur och riskerna etc. Men dagens vård och utveckling var en del av min och barnens räddning. Så var inte oroliga.

Sist men inte minst när jag ska avsluta denna text vill jag avsluta det med ett stort tack till alla på BB och neonatalavdelning i både Göteborg (BB), Trollhättan (BB & NEO) och SKÖVDE (BB & NEO). Likaså vill jag även tacka min älskade sambo (Joakim) som var en sådan fantastisk klippa och självklart våra familjer och vänner för all stöd.

Ramona, 34 år vid första graviditeten, Västra Götalandsregionen.